Jag vann!

Tänk, jag vann juli-utlottningen om blogginlägg ang Fridas gård! Idag fick jag vinsten, fyra fina bokstäver som bildar ordet "HOME".




Jag är jätteglad! Nu gäller det bara att hitta ett bra ställe till dem. De skall ner till Skåne, den saken är klar för dels så passar bokstäverna bättre in i miljön där och dels så det faktiskt det som känns som vårt verkliga hem, men tills dess får de pryda ett "side board" i vårt vardagsrum i Göteborg.

Nu är Karlsson hemma igen!

När jag var i tonåren hade jag tre kompisar, Karlsson, Tjalle och "det gröna åbäket". De bodde alla tre i källaren och var mina trogna följeslagare - mina tre mopeder! Tjalle gillade jag bäst, honom fick jag först dessutom, jag tror inte jag var mer än tretton när pappa kom hem med honom. Innan jag fick köra honom fick jag ta körlektioner. Min pappa, som lärt sig köra motorcykel den hårda vägen via lumpen under slutet av 40-talet, när man fått den geniala idéen att ersätta kavalleriet med motorcykeltrupper, tillät inte att jag körde moped på gatorna om jag inte kunde ett antal "trix".

Tjalle var bra att ta till skolan, det gick till och med att köra honom i supertajt kjol och höga klackar! Han var dock fruktansvärt slö och det tog eeeevigheter att ta sig uppför den sega backen hem.


Hade jag bråttom körde jag istället Karlsson, en Huskvarna "trampa lätt" som var som en pålitligt draghäst. Den mopeden var mycket snabbare och funkade i alla lägen.


Dessutom hade jag "det gröna åbäket" som mamma kallade den tredje mopeden. Den var snabbast men också helt livsfarlig - i alla fall för mig för den var så hög! Dessutom var den jätteful eftersom någon tokigt tidigare ägare hävt ner hela mopeden i ett bad av ljusgrön färg. Allt var grönt (och i en jätteful grön färg!), fäljar, styre ... precis allt. Var detta gröna elände, som aldrig fick något namn, tog vägen vet jag faktiskt inte, jag var inte så intresserad efter att ha krockat rejält med honom när jag skulle köra om en lusig bil! Tjalle slog ungarna på gården sönder när jag flyttat till Göteborg och inte hade björnkoll på honom längre men Karlsson är hemma igen! Nu är han nyrenoverad och står i garaget här i Skåne. Undrar bara om jag minns hur man startar honom ? Det var trots allt minst 35 år sedan jag körde honom sist. Och hjälm ... visst skall man ha hjälm numera. Det hade aldrig jag på 70-talet!

Nu har jag gjort det igen ...

... målat alltså! Det här är bara inte klokt, jag som hatar att måla.



Nästa projekt var köksbordet, jag hade t o m skaffat fram färg, penslar, tidningar att skydda golvet med etc och skulle bara ta sats för att mentalt ta mig ann jobbet - och så blev det en spegel som blev målad!

Men jag är nöjd. Spegeln var OK när den satt i en undanskymd vrå i hallen men när jag flyttade den till platsen ovanför byrån i vårt sovrum såg den rent ut sagt för djäklig ut. Nu tror jag att jag kan leva med den ett tag till.

Påsklilja mitt i juli

Den här lilla bysten (Påskliljan) har jag haft i min ägo sedan min farmor dog för över 30 år sedan. Det var min älskade farfar som köpte henne av en dörr-till-dörr-försäljare för ca 45 år sedan - han tyckte den liknade mig! Just därför har jag aldrig förmått göra mig av med henne, hon har följt mig i alla år. Jag kan inte säga att jag alltid älskat henne. Jag har, genom åren, gömt henne bakom böcker och gardiner, men jag kan inte göra mig av med henne. Nu står hon i ett fönster i huset i Skåne och efter att jag satt en krans på henne idag så står jag bättre ut med henne. Hon får fortsätta finnas här hemma och påminna mig om min käre farfar.

Tro det eller ej ...

... men idag har jag målat! Inspirerad efter besöket på Fridas gård igår satte jag igång att måla vår gamla franska video-/tv-bänk. Den här möbeln köpte vi för ca 10 år sedan i en möbelaffär i Mâcon i Bourgogne. Vi använder den dock aldrig till TVn utan som avlastningsyta i köket och tanken var att jag skulle lasera den med eklasyr för att få den att passa ihop med resten av köksinredningen. Nu är jag av naturen lat och dessutom hade jag vid en här tiden ett barn på ett år och ett på tre så något sådant hände aldrig. TV-bänken kom dock med hem och har tills nu stått i vårt kök i Skåne. Så här har den förvandlats under dagen.


Före


Efter (inkl hyllan från Fridas gård)

Visst blev det väl bättre, eller hur?

Tänkvärda ord

Den här kudden såg jag i ett butiksfönster i England i våras. Ångrar att jag inte köpte den. I och för sig är mina barn inte tonåringar ännu men ibland kunde man behöva en påminnelse om att det (förhoppningsvis) kommer en belöning så småningom för det tålamod man måste uppanama när det känns som motigast med barnuppfostran och ungarna trilskas som värst.

Nyinköpt

Det är inte ofta numera som jag får ändan ur vagnen och köper något nytt till lägenheten i Göteborg men det gjorde jag igår. Plötsligt stod jag bara inte ut med den gamla lampan i läshörnan utan rusade ner till Haga och en av min favoritaffärer, Haga Hem. Nu är jag supernöjd, den här lampan gillar jag verkligen!


På vägen tittade jag in till Fåfängan, en av de trevliga antikaffärerna och där fick jag tag i ett litet tennstop att utöka min tennsamling med.


Nu står det på soffbordet och gör mig glad. Stopet är visserligen inte särskilt gammalt (dvs vi är lika gamla stopet och jag enl tennstämpeln i botten) men jag tycker det var värt 30 kronor.




Ha en fortsatt trevlig helg!

Nygamla saker

I bland är det intressant hur man plötsligt kan se saker på ett nytt sätt. Den här fruktkorgen har jag haft stående i fönstret i Göteborg i säkert bort emot tjugo år. Jag köpte den för 10 kr på en loppis i Lerum. För en tid sedan kom jag på att jag nog skulle ta ner den till Skåne och där står den nu - och plötsligt ser jag den igen.Den var verkligen värd den där tian för många, många år sedan.

Äkta shabby men kanske inte så chic

Ibland funderar jag på vad den här lille rackaren kan ha varit med om. Är det ett barn eller kanske en hund som haft den som leksak? Mycket verkar han ha upplevt i alla fall. Hästen stod, tillsammans med två andra dalahästar, i fönstret i vår skånegård när vi köpte huset. Ytterligare två hästar har jag själv satt dit och en av dem är nästan lika sliten som den här. Den hästen fick jag själv som tvååring och den har jag lekt mycket med, vilket syns. Dock har den inga märken efter tänder vilket den lilla vita hästen har :-).

Nya källarfynd!

Nu har jag varit och "fyndat" på mitt privata "loppis" igen, dvs jag har varit nere i källaren och rotat. Med upp den här gången kom en rad särkar och underkjolar som en gång tillhört min farmors mor, Charlotta som var född någon gång på 1860-talet. Jag har tvättat och strukit plaggen som är så fina så med stråveck och spetsar.




Dessutom så hittade jag min fasters skolkökssnibb. Ingeborg dog ung, redan 1943 och jag hann förstås aldrig träffa henne.



Tavlan är en gammal märkduk broderad av Phoebe Brown 1804. Den köpte jag i England för en 15-20 år sedan och den hade också hamnat i källaren och blivit bortglömd. Nu tycker jag att den gör sig ganska bra över mammas gamla strykbräda.

Tillbaka i Skåne

De här gamla skånska kyrkljustakarna köpte min svärmor och svärfar i Skåne när de bodde här i början på 50-talet. Under många år har de sedan stått i olika hem i Göteborg, både hos oss och svärmor, men nu är de återbördade till Skåne igen. Vet inte riktigt var jag skall placera dem utan springer runt och testar dem på olika ställen.

Mon marché aux puces

När andra går på loppis går jag ner i källaren, där har jag min egen marché aux puces. Jag begriper inte hur jag kunnat samla på mig så mycket prylar - och dessutom glömma av det! Men det är klart, när man har några år på nacken, är en obotlig samlare och dessutom ärvt hela bohaget efter ett antal gamla släktingar så blir det mycket som samlas. Det värsta är bara att komma åt att gräva fram det man skall ha/tror sig ha. I förra veckan dök i alla fall en påse med fullkomliga mängder av gamla tändsticksbuntar upp. Rätt dekorativa tycker jag. Jag tror jag skall låta dem ligga framme på ett bra ställe någonstans och påminna mig om min farfar, farmor, mormor, farfarsfar med flera som alla, i alla fall tidvis, var tändsticksarbetare.

Det har varit mycket kristallkronor nu på olika bloggar nu så jag tänkte att jag skulle visa upp ett par av mina också.
I matsalen i Göteborg hänger den här kronan. Jag tror att den är tillverkad på 20-talet i Gränna (det är i alla fall vad jag minns av vad en gammal släkting till min man berättade för en massa år sedan). Takkronan har i alla fall tillhört barnen farfarsmor och vi ärvde den efter K:s faster som dog för drygt 10 år sedan.


I vardagsrummet i huset i Skåne hänger ytterligare en kristallkrona, Även denna har vi ärvt efter K:s farmor, men den här hade min käre make med sig i boet när vi flyttade ihop för drygt 20 år sedan.

En tredje, antik, ärvd kristallkrona brukade hänga i vårt sovrum men den blev tillslut så dammig att den hamnade i tvättstugan i huset i Skåne i väntan på storrengöring - och där ligger den ännu. Säga vad man vill om kristallkronor men de är inte lika lätta att rengöra som företagen som säljer rengöringspodukter låter påskina!

Jag har fått tillbaka minnet!

Tack och lov så hittade 7-åringen mitt borttappade minne idag. Vilken lättnad! Nåväl, nu har jag lärt mig att vara ännu mer noga med att ta backup på alla foton jag verkligen vill spara.

Bilden förställer förresten två ljusstakar som jag ärvt efter min farmor. De var det fulaste jag visst i många år men nu står de på min byrå i Skåne och jag gillar dem. Rena turen att de inte åkte soporna på 80-talet.

La guiole

I den lilla staden Cluny i södra Bourgogne, dvs i det som var vår närmaste stad, finns en underbar liten inredningsbutik som heter La Maisonnée och ligger på 6, Rue de la Filaterie. Där har jag köpt många saker till vår hem. Bland annat gardinerna som nu hänger i hallarna nere i huset i Skåne ( jo vi har faktiskt två!) och tavlan i köket i Göteborg som syns här.

Intill finns ett quincaillerie (dvs en järnhandel) som jag just nu inte minns namnet på och där har jag köpt mina favorit knivar och gafflar. Normalt sett brukar jag inte gilla det färglada men när jag fick se de här, precis i samband med att vi flyttade hem, så kunde jag bara inte stå emot. Bestick från La guinole har jag alltid önskat mig och nu är jag så glad att ha dem!

På en duk av något provencalskt tyg (jag har ett helt skåp fullt med meter efter meter med tyg - DET såg jag till att få med mig hem i alla fall!) så är de bara så vackra. Dessutom så är de perfekta att skära upp en bit kött med. Nu gillar jag, i och för sig, inte kött särskilt mycket men barnen är stora köttälskare och då är det bra att ha ordentliga knivar, i alla fall nu när de är så stora att man inte längre behöver oroa sig för att de skall skada sig.

Visst är den lilla cikardan vacker och påminner om sommaren mitt i vintern!


Uhhhh..... vad jag längar till Frankrike igen! Kanske till påsk? De senaste 19 årens påskar har jag tillbringat där - finns det någon anledning att ändra på det?


Skulle vara Konstrundan på Österlen då .... möjligen. Den skulle jag ju också vilja uppleva när vi nu har den "hemmavid".

Resetips

Om ni under semestern passerar Bourgogne (något som är ganska vanligt om man kör bil ner till Medelhavet) så har jag ett litet tips på en trevlig avstickare ut på landsbygden, alla vet ju hur tjatigt det kan bli med mil efter mil på motorvägen och hur trista motellen utmed densamma brukar vara. Titta in till den Heliga Kärleken vet ja! I den lilla byn Saint Amour Bellevue i Beaujolais, dvs i södra Bourgogne finns ett jättetrevligt krukmakeri, "Poterie de Saint Amour" som gör väldigt fina saker. Jag kom att tänka på "poteriet" i går när jag tog fram juicekaraffen till barnen. Den karaffen är just från Saint Amour. Jag har lite andra tallrikar och skålar därifrån också för vi brukade ofta ta en tur ner till Beaujolais för att prova viner, köpa goda getostar eller bara njuta av det böljande landskapet som lite liknar Toscana. Saint Amour hittar ni lätt på en karta om ni letar lite sydväst om Macôn.

Känner ni för att övernatta så finns det ett trevligt värdshus, "Auberge du Paradis" precis intill. Av naturliga skäl så har vi inte övernattat där, vi hade ju inte långt hem, men vi har ätit lunch där vid flera tillfällen. Kolla in bilderna som finns på hemsidan så tror jag ni förstår att jag vågar mig på att rekommendera hotellet utan att personligen ha testat det. För någon som gillar den franska lantstilen och vit inredning ser rummen verkligen lockande ut. Annars finns det fantastiskt gott om trevliga restauranger och "chambre d'hôte" (B&B) i trakten. Missa inte heller att besöka grannbyn Julienas och vinkällaren som är inrymd i byns gamla kyrka. Känns lite märkligt att hänga vid bardisken som är belägen i koret.

Servisen till höger på bilden överst köpte jag förresten för nästan 20 år sedan i "la cité" i Carcassonne. Butiken hette "La couleur du temps" och var helt underbar. Tyvärr fanns den inte längre kvar när jag senast var där, dvs nu i påskas.