Gott Nytt År!

Ett riktigt gott nytt år önskar vi er alla!
Själva önskar vi oss ett år med färre hantverkare ... men man vet ju aldrig och dessutom så är det ju bra om man kan få tag på dem när man - trots allt - behöver dem.

Rånad i Hässleholm

I söndags fick vi för oss att åka till Hässleholm för att se utställningen "Pompeis Panem Gustas/Pompeji till bords", en utställning som det talats mycket om och som presenterats som världsunik. Men vilken besvikelse! I tre utställningslokaler visades en del föremål från Pompeji, alla med anknytning till mat på något sätt men mer var det inte. Silversamlingen var i och för sig imponerande och intressant i så måtto att vi inte sett den tidigare men annars var det de gamla vanliga fynden och gipsavgjutningarna av hunden och en del människor som visades. Lite fler föremål och lite mer nya saker hade vi förväntat oss och för oss som båda två guidat grupper i Pompeji så kändes det lite snopet. Just när vi trodde att det hela skulle börja så var utställningen slut! Populär är den tydligen i alla fall för det var massor av folk på kulturhuset och vi fick köa för biljetter. Själva vet vi dock nu hur man snabbast blir rånad i Hässleholm, för det var så vi kände oss!

GodJul!

Tomtar är inte riktigt min grej, inte andra juldekorationer heller. En massa blommor (vita) har jag i alla fall införskaffat, det räcker för mig. Och en gran fick barnen mig faktiskt att fixa till slut trots att jag försökte spjärna emot! På Liseberg härom dagen lyckades dessutom en liten, liten tomte smyga sig med hem - han var bara för söt och klurig för att kunna motstå.

Ha en riktigt God Jul - med eller utan tomtar!

Bissy

Vårt hus i Frankrike då? Jo, det kom i vår ägo mer eller mindre av en slump. Vi tvingades sälja ett älskat sommarhus på en ö på västkusten och bestämde oss för att i stället köpa ett hus i Italien. På försommaren 1990 reste vi ner till Umbrien, Toskana och Abruzzerna för att leta hus. Att valet föll på Italien var naturligt eftersom K bodde där när han var liten. Det hela visade sig dock inte vara så lätt och vi hittade inget som kändes ens till närmelsevis rätt.

Besvikna reste vi hemåt och tog som så många andra vägen genom Frankrike. En natt tillbringade vi i den lilla charmiga medeltids-staden Cluny - och det var då förälskelsen slog till! Här, på gränsen mellan syd- och nordeuropa var det grönt och frodigt, inte förbränt som längre söder ut. De böljande kullarna i Bourgogne förförde oss fullständigt liksom de vackra gamla husen med sina branta, utskjutande tak.

Innan sommaren var över var vi ägare till en avstyckad vingård i en av de pittoreska byarna utanför Cluny. Ingen kunde vara mer förvånad än vad vi själva var. Hur hamnade vi i Frankrike? Vi var inga frankofiler och hade inget direkt förhållande till Frankrike. K är visserligen lärare i franska och läste en termin vid universitetet i Caen i sin ungdom, men ändå. Det var ju i Italien vi skulle bo. Det tog lite tid för oss båda att ställa om och "ta till oss" Frankrike.

Vår lilla by och vårt lilla hus hade vi dock inte några problem att känna oss hemma i. Redan den första julen, när vi körde ner flyttlasset från Sverige, så kändes allt så rätt. Våra möbler passade så bra in och efter ett par dagar var vi "hemma". Snön låg djup i byn när vi anlände och allt var vintervitt och vackert, men efter ett par dagar smälte snön bort och fram tittade primulor och penséer som gömt sig under snön.



Strax efter nyår fick vi vända hem igen men återkom sedan till påsk och under ett långt sommarlov. Det här blev sedan ett mönster under de kommande 17 åren. Påskarna och somrarna tillbringade vi under vår stora lind i trädgården i Bissy.

20 månader senare ...

... så har vi kommit till ro i Skåne. Vi kallar visserligen oftast vårt hus för "Bissy" och pratar om att saker och ting finns i Frankrike och inte i Skåne men för övrigt så har vi anpassat oss ganska bra. Det här var rätt beslut för oss även om det var tufft. Nu har barnen lättare att träffa kompisar och vi har ett hus vi kan utnyttja under hela året. Så snart vi får en chans så åker vi ner till huset.

Det finns en hel del kosmetiska saker att göra med huset men på det hel taget var det bara att flytta in. I stort sett allt var redan vitmålat vilket syns på mäklarens beskrivning.

Och mer vitt har det blivit efter det att vi flyttat in. Jag har alltid älskat vitt. Jag inredde mitt första vita hem redan på 70-talet när alla andra använde orange och brunt - och avlutade möblerna. Nu målar alla möblerna vita, men jag vägrar fortfarande att gå på möblerna. Jag inreder i vitt men målar bara i nödfall möbler. Dels gillar jag inte att måla och dels så är jag rädd att ångra mig och förstöra. IKEA-möbler och annat krafts tvekar jag inte ett ögonblick att måla (när jag orkar) men när det gäller äldre möbler bär det mig emot.

Jag skulle ALDRIG måla vår vackra franska eksäng eller skåpet vi släpat hem! Inte den ärvda kistan heller!

Vardagsrummet på landet

Det här är min stil när det gäller inredning (på landet vill säga - i stan ser det lite annorlunda ut). Är man en inredningsintresserad samlare, totalt oförmögen att göra sig av med gamla skavda saker som man ärvt så blir det naturligt "shabby chic". Det går liksom inte att undvika.

Vardagsrummet i stan

Flytten hem

I april 2007 gick flytten hem. Vi hade köpte ett litet korsvirkeshus i Skåne och huset i Bourgogne skulle säljas - ett mycket tufft beslut. På Skärtorsdagens förmiddag skruvade vi ner namnskylten vid vår brevlåda. Ett par timmar senare, tidigare än vi väntat oss, anlände flyttbilen. Den hade redan hämtat upp flyttlass i Geneve och på ett par andra platser men det fanns gott om utrymme för våra prylar - lastbilen var verkligen jättestor!

På tre och en halv timma hade killarna från Kungsholms Express packat ner allt vårt pick och pack och fyllt den stora flyttbilen.

Allt gick väldigt smidigt och bilen kunde trots alla mina farhågor backa nerför vår uppfart (jag vet inte hur många timmar jag legat vaken på nätterna och i tankarna backat den attans flyttbussen) så det blev inte så långt att bära. Släpet hade de förstås fått lämna i utkanten av byn, det hade aldrig gått att baxa det runt bland de smala gränderna men själva bilen lyckades komma riktigt nära. Den kom dessutom också, efter avslutat packande, UPPFÖR vår backe vilket visade sig inte vara så lätt. Bilen var bakhjulsdriven och fastnade i leran - men till slut gick det. Spåren den lämnade kommer i alla fall att finnas kvar ett bra tag.
Vädret var i alla fall så bra som man bara kunde önska sig med sol och milda vindar hela dagen. Allting som skulle med hem kom med och det var en märklig känsla när den stora flyttbilen sakta jobbade sig uppför backen och till slut rullade runt kröken och försvann hem mot Sverige. N passade på att låna kameran och ta ett foto av sina rörda (men lättade) föräldrar som tog ett avsked av 17 somrar i Frankrike. Vårt franska äventyr var över ... i alla fall för den här gången!