Nu är Karlsson hemma igen!

När jag var i tonåren hade jag tre kompisar, Karlsson, Tjalle och "det gröna åbäket". De bodde alla tre i källaren och var mina trogna följeslagare - mina tre mopeder! Tjalle gillade jag bäst, honom fick jag först dessutom, jag tror inte jag var mer än tretton när pappa kom hem med honom. Innan jag fick köra honom fick jag ta körlektioner. Min pappa, som lärt sig köra motorcykel den hårda vägen via lumpen under slutet av 40-talet, när man fått den geniala idéen att ersätta kavalleriet med motorcykeltrupper, tillät inte att jag körde moped på gatorna om jag inte kunde ett antal "trix".

Tjalle var bra att ta till skolan, det gick till och med att köra honom i supertajt kjol och höga klackar! Han var dock fruktansvärt slö och det tog eeeevigheter att ta sig uppför den sega backen hem.


Hade jag bråttom körde jag istället Karlsson, en Huskvarna "trampa lätt" som var som en pålitligt draghäst. Den mopeden var mycket snabbare och funkade i alla lägen.


Dessutom hade jag "det gröna åbäket" som mamma kallade den tredje mopeden. Den var snabbast men också helt livsfarlig - i alla fall för mig för den var så hög! Dessutom var den jätteful eftersom någon tokigt tidigare ägare hävt ner hela mopeden i ett bad av ljusgrön färg. Allt var grönt (och i en jätteful grön färg!), fäljar, styre ... precis allt. Var detta gröna elände, som aldrig fick något namn, tog vägen vet jag faktiskt inte, jag var inte så intresserad efter att ha krockat rejält med honom när jag skulle köra om en lusig bil! Tjalle slog ungarna på gården sönder när jag flyttat till Göteborg och inte hade björnkoll på honom längre men Karlsson är hemma igen! Nu är han nyrenoverad och står i garaget här i Skåne. Undrar bara om jag minns hur man startar honom ? Det var trots allt minst 35 år sedan jag körde honom sist. Och hjälm ... visst skall man ha hjälm numera. Det hade aldrig jag på 70-talet!