På bordet i vardagrummet står i alla fall en vas med rosor. Vi hade 18,5-årig bröllopsdag för ett par dagar sedan och maken kom med rosor. Vita hittade han inga men det gör inget, rosor är alltid rosor. Jag försöker titta på rosorna och låta bli att hyperventilera.
onsdag 4 mars 2009
Desperat ...
På bordet i vardagrummet står i alla fall en vas med rosor. Vi hade 18,5-årig bröllopsdag för ett par dagar sedan och maken kom med rosor. Vita hittade han inga men det gör inget, rosor är alltid rosor. Jag försöker titta på rosorna och låta bli att hyperventilera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Nilla!
SvaraRaderaVad roligt att jag kunnat inspirera. Jag tycker det är som terapi att sticka. Min man tycker dock att jag ser det mesta som terapi eftersom jag alltid säger, det här bara måååste jag göra annars blir jag galen.
:D
Han är snäll och låter mig hållas i alla galna infall.
Min stora dotter lärde sig sticka i dina tjejers ålder ungefär. Sedan har hon inte gjort någonting under åren. Hon har bara beställt från mamma. Efter gymnasiet var hon au-pair i USA och när hon kom hem då ville hon göra allt som hon gjort med mig när hon var liten. Så nu har hennes stickor åkt fram och Hej, vad det går och hon stickar.....
Roligt!
Stor kram till dig
Lena
TACK för din kommentar!
SvaraRadera: )
Vilket vackert hus ni har..!
KRAM, Jenny
<3